Men har du någonsin undrat varför vi finner nöje i att se andra misslyckas så kapitalt offentligt? Svaret är enkelt: "Där men för Guds nåd, jag går". Jag ska vara den första att erkänna det: jag har ingen sång talang. Jag vet det. Så gör mina grannar. Men skulle jag våga gå på nationell tv, även om jag trodde att jag hade ett uns av sång förmåga? Aldrig. Jag är inte modig nog. Du förstår, skrattar vi åt dig och diskutera ditt elände på jobbet nästa morgon efter showen, men innerst inne, vi är avundsjuka på dig. Det är rätt, svartsjuk.
Vi är avundsjuk för att du är villig att ta den risken att de flesta av oss aldrig kommer. Vi kommer alla att dö undrar "Vad händer om?". Inte du men du är annorlunda. Du är villig att exponeras innan en nation. Du är villig att bli hånad och gjorde narr av. Du har hjärta. Du väljer att leva ditt liv som du vill & inte oroa sig för vad resten av oss tänker på dig. Du har modet att göra det 99% av oss inte. Du sätter ditt hjärta på ärmen och låt det hela umgås. Så, håna dig vi kan, men när vi går att sova på natten, vi alla i hemlighet drömmer att vi var de uppe på TV-skärmen. Ge järnet.
Får oss att skratta. Gör oss stolta. Gör oss svartsjuk. Omdömen